Wainui & Karitane (bondgården) v6

Wainui, Banks peninsula

Vi börjat bli rutinerade på att åka långa sträckor och ta lunchpaus, men det är ändå ganska tradigt att sitta i bilen. Dock går det alltid bra. Lily är mestadels nöjd med att äta, busa, sjunga med till "huvud, axlar, knä och tå" eller bläddra i sångboken och berätta (på hennes språk) om alla figurerna som dyker upp på varje sida och såklart äta lite till. Många vägar har varit raka spåret, men inte ut hit. Det här var nog den slingrigaste vägen vi åkt på sydön. Men ack så värt det! Banks peninsula består av flera utstickande kullar och när Cook kom först hit trodde han att det var en ö han hittat, vilket är förståeligt. Vårt lilla område är en liten semesterby och runtomkring ligger det några till likadana och såklart har vi "storstaden" Akaroa på andra sidan bukten. Boendet är litet, men har egen uteplats. Iochmed att vi är på en bergsrygg är det härlig utsikt från uteplatsen rakt ut mot havets inlopp. Man kan inte få nog av den här naturen!

Vädret har inte riktigt varit på vår sida, men vi gör det bästa och mesta av dagarna ändå.

Det har varit vandringar nerför till vattnet, uppför bergen och in i kohagar och såklart bad på julafton - som för övrigt kommer bli en tradition (så länge vattnet är över 20 grader). Av våra fyra dagar här så regnade två bort. Ett mysigt, sömnigt sommarområde som håller på att vakna till liv nu i början av säsongen. Nya zeeländarnas sommarlov börjar nämligen efter jul.

På julafton försökte vi oss på lite christmas-feeling med julsånger på repeat och jullunch såsom traditionen säger (för stockholmsvegetarianer). Det kändes så fel att inte ha snö och mörkt på julen att känslan av vinter helt uteblev. Men men… vi klagar inte :)

Första vandringen vi gjorde var på juldagen upp till Montgomerys Peak, en 2 km klättring. Precis i början träffar man på ett 1000 år gammalt träd. Det enda i dess slag i trakten, eftersom de andra brändes ner för att göra plats åt boskapen. Dock är det en stor insats i olika områden att försöka återställa naturen. Annandag jul regnade bort, men framåt eftermiddagen hade vi alla fått nog av att sitta inne och titta på regnet (det är rogivande ett tag, men sen får man myror i benen). Vi lyckades pricka in de enda timmarna med någorlunda uppehåll och åkte då in till Akaroa för att göra Childrens Bay Farm Walk och gå Rhino Track - som den så passande heter. 6 km tog oss 2h att gå. Vandringskängorna som äntligen blivit bekväma (det sägs att det krävs 10 mil innan man gått in dem) slurpade hela vägen ner och det höga ängsgräset hade sugit åt sig av nederbörden under dagen att våra byxor var blötare än regnjackan. Det var som att det regnade underifrån. Dessa vandringar har en charm i sig också. Det blir ett mystiskt ljus och molnen ligger långt ner på bergsryggen. Det som dock inte var så charmigt var när vi behövde korsa kohagen, där spåret gick, för att ta oss i mål. Vi hade att välja på att antingen gå nere vid vattnet (det går när det är ebb) eller gå förbi ett vattenfall och få 10 min längre väg (den går man när det är flod). Men eftersom vi inte visste hur ebb och flod fungerade och vilka tider på dynet som var det ena eller det andra. Tog vi det säkra före det osäkra. Det resulterade i att vi hamnade öga mot öga med en ungtjur som så kaxigt visade att han nog inte var rädd för oss där han stod och skrapade med hoven i marken och frustade. Vi valde att gå en omväg på omvägen. Hemvägen blev också en omväg då vi tog en sväng genom Akaroa. En mysig liten storstad. Den enda franskinspirerande delen i Nya Zeeland som finns kvar. Här har vägarna franska namn och man ser Frankrikes flagga vaja från husfasaderna. Här på Banks peninsula kändes det som vi hade kunnat stanna längre. Det finns mycket kvar att göra som vi inte hann med den här gången.

Bondgården

Äntligen på Merton Park Farm. Som vi längtat! Det var som att komma hem. Våra värdar är ett äldre par, vi tror Christine är i 70-80 års åldern (väldigt pigg för sin ålder) och hennes man är drygt 90 år. Bondgården har de försökt att sälja, men det var inte genomförbart att stycka av fastigheten, så de valde att fortsätta bo kvar.

Boendet är lite eftersatt så vi började direkt att fixa och dona. Skura utemöbler, sopa altanen och skrubba bort mossa från räcket. Det blev stor skillnad med små medel. Vi bor i deras "grannyflat" som byggdes till Christines mamma som gick bort för 20 år sedan och efter det har de använt lägenheten till släktingar och uthyrning. Här är man "off grid", Elen kommer från solceller, spisen och värmen går på gas och internet kommer från radion (?) - vet inte om jag hörde rätt där.

På gården finns det getter, höns, åsnor, kossor, gotlandsfår, alpackor och tama änder. Åsnorna gillar att bli klappade, getterna är nyfikna, hönsen ger oss ägg - och Christine kommer med färskt bröd varje morgon,- kossorna ser vi från vår lilla gräsmatta, gotlandsfåren är skygga, alpackorna är en liten familj på tre som bor utanför vår hage och änderna följer efter oss när vi går runt i området. LilyMarie gillar att mata och klappa åsnorna, hon snackar och kacklar med änderna och hon och getterna har lekt stirra-leken. Hon verkar trivas riktigt bra här! Det finns även en skygg katt och en lekfull hund, men de har bara sprungit förbi oss som hastigast. Det här är verkligen en riktig bondgård. Det är sorgligt att se hur svårt det är att hitta en köpare som vill förvalta den. Vi håller tummarna för att den här bondgården kommer få leva kvar.

Skribent: Sara