Tiniroto & Napier v4
Tiniroto
Vi har kommit till vårt eget Fylke (the Shire). Som taget ur Sagan om ringen. Stora betesmarker med får, kossor, hästar och tjurar. Här bor vi i ett arboretum. Det är bara vi och naturen - och grannen Kirsti med familj. Stugan är rymlig och har panoramafönster ut mot naturen.
Största staden häromkring är Gisborne - där tog vi en heldag och gick runt nere vid vattnet som rann genom stan. Många mysiga hus och lugna kvarter. Fina gröna parker och en stor lekpark till Lily. Det var ändå skönt att komma tillbaka ut på landet. Här i Tiniroto var det nästan som att komma hem till Östra Forssa.
Dagarna har sin stilla gång. Här är inte tempot högt. Vi har cyklat ner till forsen, vandrat i arboretumet, tränat och hängt med djuren. Sara (läs jag) hittade platsen för var hon skulle kunna tänka sig att bygga sitt Hobbit-hus med välvda dörrar och runda fönster.
Frukosten intas oftast på altanen med utblick över vår egen sjö och såklart med fåren rakt nedanför räcket. Ett stort antal olika fågelarter bor här. Vilka vi inte kan namnen på, men vi blir duktigare och duktigare på att i alla fall känna igen dem.
Alla platser vi hittills har besökt har vi hittat guldkorn i, men Tiniroto har nog en speciell plats hos oss båda efter den här vistelsen. Det var inte heller helt fel att tagga ner på tempot lite. Eftersom vi inte hade några tider att passa var dagen upplagd för hur vi kände oss. Vi kan ibland bli lite överväldigad över hur mycket vi vill hinna med på varje plats, men med tiden måste vi alltid prioritera. Här var det skönt att vi istället kunde prioritera vila och återhämtning.
Napier
Med massa ny energi tog vi oss an Napier - den bäst bevarade art deco staden. Här bor vi i en studio precis i utkanten av centrum. Gångavstånd till matbutiken och cykling till stranden. Med bara ett avstånd på 16 mil från Tiniroto kändes det som att komma in i en ny klimatzon. Från att ha haft behaglig värme runt 22-24 grader hettade nu asfalten under våra fötter och temperaturen var uppe på över 30 grader. Såklart måste vi söka oss till vattnet. Vi gick genom stadens lilla, pittoreska centrum, där de återbyggt mycket av de gamla byggnaderna i art deco-stil efter en jordbävning som härjade på 30-talet och kom fram till en lång strand med en nyupprustad strandpromenad. Bara för att mötas av Varnings-skyltar där det stod att man absolut inte fick bada här. Som tur var fick vi tag på turistinformationen som kunde guida oss genom hamnen och efter ytterligare en promenad på ca 2km längre bort kunde vi hitta stranden.
Napier har böljande kullar, mysig stadskärna och långa sandstränder. Ett riktigt paradis för den som försöker fly snöstorm och minus 3 (känns som minus 10) väder därhemma. Dock har de ganska mycket problem med Meth-användning och tyvärr är gängkriminaliteten hög. Polisen har nu börjat vidta åtgärder för att ta tillbaka makten. Men Hilary, som vi bodde hos, hade inte bara ros att ge staden. Även om hon inte hade varit med om inbrott eller liknande och deras område var relativt lugnt, var stöld ett stort problem för invånarna och polisen
Vår sista dag tog vi på oss finkläderna och strosade genom staden när vi hittade till Napiers Art-deco butik som drivs av volontärer. Där träffade vi Barbara som jobbade och en av hennes kollegor - som för dagen var ledig, men gillade att svänga förbi för en liten pratstund. Vi hamnade i ett samtal mellan en doktorsavhandling på Karlstads universitet och cyklonerna som härjade för ett par år sedan och förstörde många byggnader och vägar i Napier. Många vägskador är fortfarande inte åtgärdade och de ligger långt efter med återuppbyggandet. Det till trots har vi (peppar peppar) inte haft några större problem på de vägar vi färdats på. Bilen funkar fint och vi i baksätet sitter väldigt bekvämt.
Två nätter har gått och det är dags att ta båten till södra ön. Till Anakiwa.
Skribent: Sara & Gustav