Ruakaka v19

Ännu en vecka har passerat. Denna har dock gått långsammare än innan. Vi känner att vi börjar bli mätta på upplevelser. Att vi redan fyllt äventyrskontot med många minnesvärda intryck och att vi måste ge oss själva tid att smälta allt vi gjort. Det tycker jag vi lyckats med ganska bra den här veckan. Med tanke på att halva veckan blåste bort. Det har regnat och stormat nästan konstant tre dagar i sträck. Vilken tur att vi hade med oss regnjackor och hade köpt en overall till LilyMarie så vi kunde gå ut och hoppa i pölarna för annars skulle vi nog börjat klättra på väggarna.

Veckan började dock med sol, men blåsten skvallrade om stormen som var annalkande. På vår väg till Bay of Islands behövde vi göra ett litet, men ack så viktigt stopp på macken. Pumpen vi ställde oss vid tog inte kort och så fort Gustav vred om nyckeln igen startade inte bilen. Vi testade igen och igen. Samma resultat. Det var bara att ringa på Road Assistans. De kom inom en halvtimme och kunde hjälpa oss med att jumpstarta batteriet - som sedan betedde sig mycket piggare än innan. Så vi bestämde oss för att fullfölja utflykten.
Väl framme vid Paihia ställde vi bilen och bad till gudarna att den skulle starta när vi var tillbaka. Men det skulle inte få ta hela vår tankeverksamhet under dagen, utan vi hade mycket att njuta av.
Blåsten var påtaglig på västra sidan av sundet och det var tur att vi hade haft med oss extra tröjor - något vi i princip inte har behövt sedan vi lämnade Fox Glacier. Vi tog oss ner till hamnen. Vi åkte över till Russel. En liten pittoresk stad med många byggnader i New England stil, hotellet "the Duke of Marlborough" och ett franskt tryckeri och bokbinderi. Det var som att komma till en annan värld. Varmt, vindstilla och vi bannade oss själva för att ha lämnat badkläderna i bilen. Såklart fanns det en ganska kort historisk promenad genom den lilla byn. Eftersom vi hade gott om tid fick LilyMarie springa av sig längsmed strandkanten. Hon drogs mot sanden och ville gärna känna på vattnet. Vem kan klandra henne? 

Vi kan nu checka av att vi sett Nya Zeelands äldsta kyrka. Det sista vi hann med innan vi skulle ta båten tillbaka var en vandring upp till Flagstaff. Lite besviken dock att det enda som står där idag är en hög påle och ingen flagga. Dock så berättar historien om att första flaggan som sattes på platsen av britterna blev nerhuggen av urbefolkningen. Även den andra, tredje och fjärde hände det samma öde med. Dock ville hövdningen att det skulle bli sams mellan folken, så han kom på idén att hans högt uppsatta personer i stammen skulle vara med och resa nästa stång. Detta ledde till att den fick stå kvar då inte urbefolkningen ville vanära sitt eget folk med att förstöra något de varit med och byggt.

Sen kom stormen. Gräsmattorna häromkring har varit likbleka, eller ja kanske mer gula och fnösktorra, sedan innan vi kom så Bryon sa att det verkligen var behövligt med lite regn. Men att gräsmattan bara skulle hålla sig grön ett par dagar, så den var tydligen utom all räddning. Trots det så har Kathy jobbat hårt med att få det att växa i grönsakslandet där det odlas spenat, små goda orangea paprikor, örter och kryddor och något mer jag inte vet vad det är. Dag 2 av regn och rusk kunde vi inte hålla oss inne längre. Så det blev till att gå ut i regnet och upptäcka pölarna. LilyMarie fick stompa runt med sina gympaskor tills vi fick lyfta in henne för att hon inte skulle bli för kall.

Efter ett kraftigt regnfall är den bästa tiden att åka och se vattenfall. Så vi hoppades att bilen skulle starta, även om vi visste att det behövdes ett nytt batteri skulle det varit skönt att slippa lägga de pengarna eftersom vi ska sälja bilen nästa torsdag. Bilen fortsatte att vara pigg så vi vågade åka till Wangarei Falls, en bit utanför storstaden med samma namn. De hade byggt upp en 1km loop ner till vattenfallet och över bron tillbaka till parkeringen. Denna gång hade vi med oss badkläderna i ryggsäcken. Bara för att mötas av en badning förbjuden skylt. LilyMarie gick större delar av vandringen, men när det blev lite för mycket klättring på trappsteg som aldrig verkade ta slut, ville hon hellre sitta på ryggen och gärna äta äpple och russin och kaka. Det är de tre som hon oftast frågar efter.

Väl tillbaka vid bilen spände jag fast LilyMarie i baksätet och satte mig fram med Gustav. Bilen startade inte. Vilken tur att vi visste vad vi ska göra då vi varit med om detta innan! Road Assistans skulle komma inom timmen. Men Gustav tänkte att han skulle testa om han kunde hosta igång KonStantiN (reg skylten) som helst plötsligt vaknade till liv igen! Vi avbeställde hjälpen och var sedan ännu mera osäkra på om vi kunde slippa byta batteri. Även om försäljning låg så nära i framtiden.

Det visade sig att det inte gick att hålla olyckan borta. Men nu har vi i alla fall ett nytt batteri och vi slipper oroa oss varje gång vi är iväg ifall han ska starta eller inte. Och det känns lite bättre att sälja bilen i bra skick. Den är gammal (2005), men är superskön att åka i och gaspedalen har kraft i sig när vi rusar fram på landsvägen.

Skribent: Sara