Kawerau v3

Resdag är lika med regndag

Det hade blivit dags att packa ihop vår kappsäck och dra vidare sydöst. Närmare bestämt till Kawerau.

Här bor vi i Jenny och Chris "andra" hem. Det var billigare att köpa grannhuset än att bygga ut deras befintliga hus när familjen växte. Största boendet hittills, tre sovrum och två badrum. Det kommer bli svårt att gå tillbaka till att ta in på hotell efter den här resan.

På vägen stannade vi till vid Karangahake Gorges när det "bara" duggregnade. Vi fick vara lite påhittiga eftersom LilyMarie inte hade någon regnjacka. Så hon fick sitta på mig insvept i min. Såklart blev hennes tröja helt dyngsur, men från henne fick vi inte en enda sur min på hela vandringen. Vi tog oss i en loop genom en 1km lång,rak, gammal gruvtunnel där tågtransporterna hade gått. Det var mörkt och fuktigt, men iallafall kom vi bort en stund från regnet. Hela tiden såg vi utgången och den kändes närmare än den var. Skulle vi någonsin komma ut härifrån? Väl på andra sidan fortsatte stigen längsmed en fors och tillbaka till parkeringen. Där blev det en välförtjänt matsäck innan vi åkte vidare.

Kawerau

Som nämnts ovan så regnade vår resdag bort och Kawerau visade sig inte riktigt från sin bästa sida. När vi rullade in på huvudgatan så kunde vi förnimma en unken lukt (troligen från sågverket) och den hängde med när vi åkte in i ett av världens tråkigaste villakvarter. Helt platt, fyrkantiga hus på fyrkantiga tomter, med ytterst lite växtligheter i vertikal led. Husen var slitna, färgen flagnad och inte en människa i sikte. Vi tittade på varandra och undrade vad vi hade gjort. En känsla av ångest närmade sig.

Dag 2 kändes allting mycket bättre. Vi hade alla fått en god natts sömn och vi begav oss på eftermiddagen till Tarawera falls. När man tänker på vattenfall så ser man hur vattnet tar sig över bergsryggen och silar ner för väggen. Inte här! Här kom vattenfallen (plural) ut från hål i berget. Eftersom det hade varit några dagar med regn innan vi anlände så riktigt sprutade vattnet ut ur berget och forsarna var så starka att det var svårt att höra vad den andra sade. Vattnet var glasklart och det blev ännu en magisk vandring att lägga till samlingen. LilyMarie dirigerade vattenfallen, forsarna, fågelsången och Gustavs sjungande. Då var hon som mest nöjd. LilyMarie har börjat snacka lite så man förstår. Ord som gröt, banan och STARK! Det är så kul att höra hur hon babblar på och har hela dialoger med sig själv.

På kvällen var Chris och Jenny över och gav oss massor av bra tips.

Dag 3 spenderade vi i storstaden Rotorua, som är känd för sina varma källor. Vi spatserade genom stan och tog oss till en park som var full med geotermala pooler. Det luktade inte riktigt så illa äggmök som vi först hade trott. Det var häftigt att se hur det bubblade, pyrde och ångade från källorna.

Dag 4 tog vi en lugn förmiddag. Vi hann med att träna och jag och LilyMarie fick oss en tupplur. Lily har fått låna två bilar och en grävskopa av våra värdar så det var full rulle på gräsmattan. På eftermiddagen var det strålande sol så vi tog oss till mountainbike parken Onepu, som ligger 12 min med bil hemifrån och körde lite trails. Jag och Lily fick till 7km medan Gustav tog en extrarunda och kom upp över milen. Sedan var det dags att åka hem och hänga lite mer i trädgården.

Dag 5 behövde vi ställa klockan för att hinna med att se gejsern Lady Knox utbrott. Den utbröt samma tid varje dag. Wow!, tänkte vi. Hur kan den veta vad klockan är? Det visade sig dock att de hällde ner en blandning som bröt ytspänningen och gjorde att den sprutade. Waiotapu Termal Wonderland-parken vi var i hade en imponerande samling av olika pooler. Kokande lera, rosa pooler, gröna vattenfall. Allt fanns där! Den rundvandringen avslutades med en självlysande grön pool som hade ett pH på runt 2 och cirka 12 gradigt vatten. Dock såg det inte så inbjudande ut. Bara den neongröna färgen var tillräckligt med varning för att hålla en borta. Därefter tog vi oss till Karosine Creek. Forsen mynnar ut i ett 2 meter högt vattenfall och en gratis varm pool. Svavellukten fanns där, men var inte så påträngande som vid parken. För säkerhetsskull hade vi ändå tagit med oss badkläder som skulle kunna kasseras ifall lukten inte försvann efter tvätt. På vägen hem stannade vi till vid utkiksplatsen där man har Blue lake på ena sidan och Green lake på andra. Vi avslutade med ett dopp i sjön vid Boyes beach. LilyMarie var så trött att hon somnade som en stock i bilen. Vi föräldrar var också väldigt nöjda med dagen.

Med blodad tand från förra cyklingen startade vi dag 6 med att ta oss till mountainbike parken Whakarewarewa som går genom en redwood skog. En cykelpark som är världskänd för sina spår. En av de finaste rundorna i Nya Zeeland är Forest loop - som vi körde. 3,2 mil in i skogen, upp på berget, ner till sjöarna. Vi tog en lunchpaus vid Blue Lake och sedan var det en härlig nerförsbacke de sista 7km. LilyMarie tycker om att cykla bakom Gustav och manar på honom. Hon verkar tycka det är extra skönt när han cyklar så det guppar därbak, då somnar hon som bäst. Jag däremot fick träsmak i baken sista biten och skavsår. Men det hör väl till när man drillas i mountainbike cykling. Vi kommer definitivt köra fler trails innan vi åker hem!

Dag 7 var vår sista heldag här. Förberedelserna inför att åka avlöste varandra, men det är högsommarvärme och det går inte att vara inne hela dagen. Så vi tog oss till Mount Maunganui - en stad som kändes som en kollision mellan Collioure och Miami. LilyMarie testade gungorna i lekparken, men rutschkanan var alldeles för varm. Solen stekte ordentligt så det var skönt när vi tog oss in i skuggan från vulkan-berget och avslutade med ett dopp i havet. Isigt och salt. Eller som man kanske skulle uttrycka det - uppfriskande och stärkande!

Imorgon bär det av ut på landet. Där ska vi vara grannar med kossor och får.

Skribent: Sara