Farväl Franska Polynesien (för den här gången)

När vi skriver det här är det sista kvällen i Franska Polynesien och känslorna är blandade över att vi snart ska lämna den här platsen. De utmaningar vi upplevde i början av vår resa - tröttheten, värmen, samt bristen på mat och förnödenheter - börjar kännas allt mer avlägsna. Istället har en vilja av att komma tillbaka och upptäcka mer infunnit sig.

Tiden på Tahiti och Moorea har varit helt fantastisk. Det är extra roligt att avsluta den här etappen på topp. Det som är så speciellt med framförallt Moorea är naturen med de utslocknade vulkanerna, djungeln, det varma vattnet och korallreven som ligger precis vid strandbrynet och där vi sett så mycket fiskar, hajar, sköldpaddor och rockor. Det finns inga höghus och ön är inte särskilt exploaterad. Samtidigt finns alla förnödenheter, matbutiker och fruktstånd, bara några minuter bort med bilen. Mittemot vår närmaste strand finns också ett bra utegym. Det är lätt att köra bil och mycket fungerar som hemma i Europa, vilket gör livet extra bekvämt.

Eftersom det är så lite bebyggt kan man enkelt föreställa sig hur det såg ut när James Cook och andra upptäcktsresande kom hit på 1700-talet. Man kan också få en sakral förnimmelse i bergen vid olika platser som har använts för religiösa riter när man ser solstrålarna som strilar ner genom den djupa regnskogen och hör bäcken som porlar.

Lily Maries utveckling under vår tid här är helt enastående när man tänker tillbaka på den korta tiden som har gått. När vi kom hit hade hon precis kommit upp på benen och ville sova i vår säng hela tiden. Nu springer hon runt på stranden och älskar att kasta sig i vattnet. Hon vill också hellre sova i sin egen säng, vilket vi är väldigt glada för. Hon har alltid snackat mycket, men nu börjar fler och fler ord som vi förstår komma. Hon har lärt sig skala banan och förstår när vi till exempel ber henne hämta sin vattenflaska. Hon har också träffat många andra barn på stranden och det är tydligt att hon är nyfiken, men ändå har integritet. Så roligt att se när hon börjar leka med andra barn. Vi har inte med oss mycket leksaker så hon hittar egna sätt att leka med det som finns och att upptäcka djur såsom hundar, tuppar, hönor, ödlor och krabbor är särskilt roligt. Man ser verkligen hennes fantasi börja flöda. 

Under vår resa har vi träffat ett antal personer som har gemensamt att de har flyttat hit permanent. På Fakarava träffade vi en familj som flyttade hit från Schweiz för 14 år sedan. Han jobbar som sjuksköterska på fängelset i Tahiti och hon som frilansjournalist. Taxichauffören som körde oss till biluthyrningen förra veckan var på rundresa här från Tyskland för 38 år sedan och valde att inte åka tillbaka utan bosätta sig här. Den tyska familjen med två barn (3 och 4 år gamla) som vi skrev om i ett annat inlägg kom till Moorea i januari i år och har inga planer på att återvända och idag träffade vi en fransk familj med en tvåårig dotter som valde att bosätta sig här för fyra månader sedan. Ingen av dessa personer har en plan på att åka hem. Löneläget för personer med eftergymnasial utbildning är högt. Han som jobbar som sjuksköterska tjänar dubbelt så mycket som i Frankrike och skattar minimalt. Lönen för en skattejurist på mellannivå är två till tre gånger så hög som i Sverige.

Vi har skrivit om det tidigare, men bemötandet vi har fått från lokalbefolkningen förtjänar att lyftas än en gång. Det har varit helt fantastiskt! Alla som vi har träffat hälsar glatt, är allmänt trevliga och hjälpsamma. Bara man ger lite av sig själv så får man så mycket tillbaka.

När vi åkte från Sverige pratade vi om att den här resan är en sådan man gör en gång livet men hit till Franska Polynesien skulle vi gärna komma tillbaka fler gånger.

Skribent: Gustav