Dunedin & Alexandra v7

Dunedin

Royal Albatross Centre

De sista dagarna i Otago började molnen skingra sig och vädret blev lite bättre. Dock var vindarna kalla och det gjorde att temperaturen hamnade på 15-17 grader. Någon som gillar när det blåser är albatrossen. (- ni kommer snart förstå denna inflikning.)

En bit utanför Dunedin ligger Royal Albatross Centre, där albatrossen häckar. Vacker och naturskön väg längs med Otago halvön ledde oss dit ut. För att vi skulle kunna ha en chans att se albatrossen flyga behövde det vara rejäla kastbyar. Och det fick vi. Både kastbyar och se albatrossar. För tillfället var det två honor som låg på ägg så vi skulle i alla fall få se dem när vi gick upp med guiden till glashuset på klippans topp. Vi hade haft en lugn och skön förmiddag med fika, vilostund och lek. LilyMarie hade lekt med Gustavs mobil och bankkort, något vi inte upptäckte förrän vi stod i disken på Albatrosscentret och skulle betala för våra biljetter. Inga kort! Surt sa räven. Attans sa vi.
Som tur var, var det inte enda sättet att få se Albatrossarna på håll. Det gick faktiskt att gå till en utkiksplats som byggts precis bredvid centret. Dock såg man bäst från parkeringen. Att de där bjässarna ens ska ha en chans att lyfta behöver de all hjälp de kan få, därav vindarna. Vi lyckades räkna till fyra på skyn. Ibland blev man lurad av en mås, men tillslut lärde vi oss hur de såg ut med ett vingspann på över tre meter! De rörde sig också annorlunda på himlen jämfört med sina mindre vänner. De såg ut som små flygplan med vingarna rakt ut.

Orokonui Eco Sanctuary

Genom vår resa har vi lyckats få syn på det tjockaste och det äldsta trädet i Nya Zeeland så nu var det dags att lägga det högsta trädet till listan! Från vår stuga på bondgården kan man komma till Dunedin på flera sätt. Motorvägen är ganska tråkig, så denna dag tog vi oss längs med scenic route till Port Chalmers, med ett stopp på Eco Sanctuary Orokonui. En 307 hektar inhängnad fristad för olika utrotningshotade och sällsynta arter. Vi såg en liten ödla, några fåglar vi inte kände igen - däribland vad vi trodde var en papegoja, men den hette Kaka. Och såklart kunde vi inte hålla oss från att ta oss hela den långa vägen ut i skogen till den 80 meter höga Eukalyptusen. Där var vi alldeles ensamma och vi fick skynda oss tillbaka till starten innan de stängde,

Port Chalmers

Port Chalmers har en rik historia och många kvarvarande byggnader från 1800-talet. Hamnen var infarten till Dunedin och därmed väldigt viktig. Vi tog oss upp till utkiksplatsen Observation Point och fick se en Timeball, som vi inte hade en aning om vad det egentligen var för något: Men lärde oss snabbt att den hjälper till med tidtagning till sjöss, då detta är viktigt för att kunna navigera rätt. Ett område med en storgata som såg ut att ha stannat i tiden. Var väl värt ett besök.

Universitetsområdet i Dunedin

Sista dagen tog vi en stadsvandring i Dunedin, vi hade redan gjort de gamla delarna och centrum så nu åkte vi in på universitetsområdet. Ett stort område med flera olika universitet och högskolor som samsas om plats. Mitt ibland dessa byggnader låg också campus med 'frathouses'. Det märks att Dunedin är en studentstad. Det var bara det att vi åkte hit precis när de fått sommarlov. Så det var ganska dött på folk. Men man kan tänka sig hur livfullt det är när de sätter igång igen till nästa termin.

Alexandra

Vi tog oss från kusten och in i landet. Landskapet förändrades, men fortfarande lika vackert, bara på ett annat sätt. När vi kom fram till Alexandra tänkte vi båda på att det påminde om Colorado. På vintern är bergen runtom täckta med snö, fälten är senapsgula och det enda som fattades var en Stetson hatt. Även om bergen ligger där i bakgrunden är själva området väldigt platt. Det här är en cyklists mekka med många och långa cykelstråk. Vissa av de omkringliggande städerna är redan sammanlänkade. Och fler blir de! De bygger ut cykelnätet väldigt generöst. Vi hade låtit cyklarna vila några veckor så nu var det dags att ta fram och damma av dem!

Dag 1. Doctors Point

Vi testkörde längsmed floden på Roxburgh Gorge Trail, ca 2mil t.o.r. En skön eftermiddagstur, men med smala partier på sina ställen och varningsskyltar på fallande stenbumlingar. Jag kände mig ringrostig efter vårt cykeluppehåll. Det gällde att hålla tungan rätt i mun. LilyMarie somnade lugnt bakpå Gustavs cykel. Det var en toppenstart på den här vistelsen. Vi tog oss till Doctors Point som är en av få välbevarade guldgruvor i Central Otago, med mycket aktivitet på sin tid.

Dag 2. Chatto Creek

Vi cyklade en längre sträcka på närmare 3,5 mil på Otago Central Rail Trail. Det är en omgjord järnväg som nu har fått sammanfläta städerna med cykelspår. Det blev en heldag med lunch på en klippa överblickandes de senapsgula fälten och därefter en överraskande paus på Chattos Creek Taverna. LilyMarie hade både gunga och rutschkana i lekhörnan bredvid åsnorna och det var en liveartist som spelade. Gustav berättade att det här hade varit en motorcykelklubbs tillhåll förut. Känslan var precis som att vara på ett boule&berså ställe. Såklart fick vi lite hemlängtan. Den här dagen bjöd verkligen på perfekt väder för att cykla. Vägarna i området är platta och breda. Många fler cyklister i spåren också. Vilket alltid är trevligt. Senaste gången vi cyklade såhär långt tror jag var i mountainbike parken i Rotorua. Dock var det då lite mer uppför och nerför. Därefter hade vi satt 3,5 mil som en gräns för hur långt vi orkade cykla. Men den här gången var det inte benen som tog slut först utan rumpan 🙂

Dag 3. Pedal for Pinot

Här i regionen är Pinot druvan i majoritet på vinfälten. Vingårdarna är i världsklass när det kommer till att variera pinot noir i livfullhet, smakrikhet och fin struktur. Pedal for Pinot låter dig cykla runt till vingårdarna för en trevlig stund med vinprovning. Det var för bra för att vara sant tänkte vi. Går ju inte att missa! Särskilt eftersom det inte finns något utbud av vinbutiker i städerna att prata om. Liquorland är en stor butikskedja, men långtifrån bäst. Vi hann i alla fall prova ett rosévin från Sam Neills (från bl.a. Jurassic Park) vingård, Two Paddocks.

Eftersom vi inte hade en aning om hur cykling och vinprovning fungerar trampade vi oss bort till första vingården. Eller det var egentligen andra vingården, vi hade missat den första på kartan, men orkade inte åka tillbaka. Där blev vi placerade längs med husväggen, i halvsol och vindstilla. Vi trodde det skulle kännas konstigt att ha med oss LilyMarie på vinprovning, men efter ett tag kom det fler sällskap och fler barn i samma ålder. Dock var vi de enda som cyklade på första stället, Ruru Womes. Efter att ha provat 5 olika viner, allt från riesling, gewurztraminer, pinot gris, till pinot noir var vi redo att cykla vidare. Mot nästa vingård! Som bara låg två kilometer längre ner på grusvägen. Nu kände vi oss lite varma i kläderna när det kom till hur det här gick till. Vingård nr 2 var en liten producent och det märktes på vinerna att de lade ner mycket omsorg, Dunstan Road Wines. Mycket berodde kanske också på omständigheterna. Hade det inte varit att vi satt under en pergola som täcktes av vinranka, medan solen silade igenom, vid hemmasnickrade kryssbord så kanske det hade varit annorlunda. Men allting stämde. Så vi bestämde oss för att köpa med oss en flaska. Den fick plats i utflyktsryggsäcken som tur var. Sen bar det av till Clyde där vi tog en glass. Egentligen var det meningen att vi skulle cykla till två vingårdar till, men tiden räckte inte till och vi började bli ganska trötta så det fick bli River track - Clyde to Alexandra - hem, 12km. Innan hade vi läst att det här spåret inte rekommenderades för nybörjare, men tänkte att nu har vi ju cyklat så mycket i våra liv så några nybörjare är vi inte. Inte heller proffs. Vägen var svår på sina ställen, med grus som kändes som smör och smala partier med mycket sten. Vi kom hem långt efter LilyMaries läggdagstid, men det är väl det som är att vara upptäcktsresande. Vi hade haft en alldeles för trevlig dag för att avsluta tidigare.

Alexandra var vårt 'wildcard' på den här resan.

Vi visste inte så mycket om staden eller området innan vi kom hit. Men vilken glad överraskning vi fick. Tre dagar var alldeles för kort tid att vara här. Vi kommer komma tillbaka och rekommenderar verkligen alla att åka till Alexandra. Om det är en plats i Nya Zeeland man inte får missa så är det denna! Den lilla stadskärnan var precis vad vi har letat efter i småstadskänsla. Innan har vi blivit besvikna på städerna vi åkt genom. Men den här har allt. Atmosfären, folket, naturen. Allt.

Vi säger inte hej då, utan på återseende Alexandra!

Skribenter: Sara och Gustav